TAL VID APPELL-MÖTE
lördag 29 mars, Sergels torg, Stockholm
anordnat av föreningen Afghansolidaritet:
Inga svenska trupper till Natos krig
VÅRT PERSPEKTIV PÅ OMVÄRLDEN
Livet har strypts.
Två män intar estraden.
Osama Bin Bush
och George W. Laden.
Hetsar till strid.
Själv styr dom kursen.
George W. Laden
och Osama Bin Bushen.
En rysning, ett Bländverk,
En Stor Illusion!
Men vänder jag bladen
smälter Bushen och Laden,
genast samman
till samma person.
Detta var några rader jag uppfann, strax efter 11 september och det förestående anfallet mot Afghanistan.
Det är perspektivet som räknas.
Från vilket håll vi väljer att betrakta världen och våra medmänniskor.
Jan Myrdal skulle egentligen ha medverkat här i dag.
Så här har han uttryckt detta med perspektivet:
“Våra tidningar och våra tv-rutor fylls med katastrofskildringar. Man tycker så uppriktigt synd om de fattiga i deras elände. Det är nu som på artonhundratalet ingen gräns för överklassens - och deras ideologers - medkänsla. Välgörenhet är också en lönsam storindustri, inte bara i Förenta Staterna. Varje katastrof i Tredje världen ger levebröd åt en hord välgörenhetsidkare.”
Afghanistan och Irak ska “fredsbevaras” av USA och Nato.
Så lyder det allmänna budskapet.
Eller som den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy uttryckt det:
“Hela poängen med kriget mot Afghanistan verkar ha varit att få bort talibanerna och befria kvinnorna från sina burqas. Vi förväntas tro att den amerikanska marinkåren i själva verket var ute på en feminist-mission.”
Detta ovanifrån-pespektiv om de förment goda humanitära militära interventionerna, fick en rejäl grundstöt för två veckor sedan. Då samlades hundratalet amerikanska krigsveteraner från Afghanistan och Irak, till offentliga vittnesmål utanför Washington D.C. - där man beskrev den avskyvärda sanningen - den blodiga, rasistiska sanningen - om dessa ockupationers helvete.
Läs en av de många artiklarna om Winter Soldier -
Soldaternas vittnesmål från Irak:
VI DELTOG I EN LAGLÖS OCKUPATION
av Dahr Jamail
Många veteraner beskrev den overkliga känslan av att begå kallblodiga mord utan att behöva ställas till svars. Hur det var rutin att alltid bära med sig extra automatvapen på uppdrag, för att placera vid liken av civila som dödats och få dem att framstå som stridande. En av soldaterna förklarade psykologin: “Om du dödat en civil blir han en motståndare, eftersom du förvandlar honom till ett hot i efterhand.”
Detta var inga isolerade händelser, upprepade var och en av veteranerna. De var “standard procedure”. Reglerna ändrades från dag till dag, tills de var obefintliga. “De enda gångerna vi uppförde oss regelmässigt, var när vi hade någon inbäddad reporter eller fotograf med oss. Allting var annorlunda när medierna var närvarande.”
Gränserna mellan civila och motståndare suddades ut. Varje dag var en lång mardröm, där vetskapen om att inte kunna åka hem förvandlades till hat och mentalsjukdomar. “Detta är inte ett krig som kan vinnas. Militären beordras vinna en ockupation, något som varje soldat vet är en omöjlighet. Det är kriminellt att försätta oss i en situation, där vår moral hamnar i konflikt med överlevnadsinstinkten.”
“Vi fick höra att vi bekämpade terrorister”, förklarade Mike Prysner.
Men den verkliga terroristen var jag.
Och den verkliga terrorismen är den här ockupationen,
De som skickar oss i krig behöver aldrig ha sitt finger på avtryckaren eller kasta granater. De behöver aldrig utkämpa kriget, de behöver bara sälja kriget.
De behöver en allmänhet som är villiga att satsa livet hos sina söner och döttrar. Som är villiga att döda och dödas utan att ställa några frågor.
Du kan alltid höra dem som är villiga att offra någon annan människas liv. De är högljudda och pratar oavbrutet. De pratar högt i tidningar, radio och tv, på nätet, i alla offentliga sammanhang. De talar så vackra ord. Döden före vanäran. Mod och blod. Alla som offrat sig så hjältemodigt. De dog inte förgäves.
Men vad säger de döda?
13 civila dödades vid flygattacker i Afghanistan för två veckor sedan. I förra veckan dog dussintals civila när Natotrupper bombade ett populärt utflyktsområde. 6 civila dödades vid stormningen av ett hem i östra Afghanistan, däribland två barn. Något som bekräftats av de USA-ledda styrkorna.
“Vi är fattiga människor, utan kopplingar till några militanta grupper.
Varför dödar ni oss?”
En fråga från en av de afghaner som under påskveckan protesterade mot Natos fortsatta “fredsbevarande”, i form av fler civila dödsoffer.
En fråga som vår ständigt självbelåtet flinande migrationsminister slapp höra i onsdagens riksdagsdebatt, med påföljande demonstration på Mynttorget, om huruvida väpnad konflikt råder i Afghanistan och Irak.
“Nu dör unga skandinaviska män, för att möjliggöra olje-pipeliner från Centralasien till Kaspiska Havet genom Afghanistan”, konstaterade Mikael Wiehe här på Sergels Torg den 15 mars, vid demonstrationen inför 5-årsdagen av Irak-ockupationen.
Så pass rakt och ärligt får man inte yttra sig i det Nya Sverige.
I det Nya Sverige är vi inte Människor längre.
Enbart Enskilda Fall.
Som förväntas gilla läget om vi tillhör dem som råkar ha kommit från krigshelvetet och ska sparkas dit igen via chartrat flyg.
Enskilda fall.
Som Befrias från UNHCR:s Kollektiva syn av Över-Individen Tobias Billström.
Sanningen om verkligheten i Afghanistan, ligger inte längre bort än hos närmaste asylsökande afghan och flykting här i landet.
Lyssna på deras berättelser.
Låt dem få stanna i Sverige.
Och lita mer på dem än på generalerna.
